GlassAkademin.se – Recept, Ställen & Maskiner

GLASSPINNEN

Glassnost av Jan Sigurd

Jan Sigurd är hyllad författare, musiker, komiker och mycket mer.

mini_swirlGlassnost
Det var vid mitten av sextiotalet. Vi bodde på Lagerbrings väg i Lund. Det var ett HSB-område i stans östra utkant. Två affärer fanns i området: Fenix snabbköp i kvarteret, samt den lite omoderna IM Persson, vid Dalbyvägen. IM Persson var en kvarleva av forna tiders lanthandlar, liten och med en bred disk bakom vilken en butiksföreståndare huserade. Han frågade vad man ville ha. Därefter plockade han ner det från hyllorna och slog in priset på kassaapparaten.

Jag var i tolvårsåldern, hade tjänat några kronor på att sälja Kvällsposten dörr till dörr. Nu skulle jag få belöna mig själv. Pinnglassen hade gjort sitt intåg och alla ungdomar betade sakta men säkert av glassarna på skylten, en efter en. Ängelholmsglass – som jag ätit om somrarna på Bjärehalvön – hade den godaste gräddstruten. Den var svår att få tag på i Lund. I övrigt fanns SIA och Åhusglass. Vi fick hålla till godo med GB.

Pengarna räckte till en Holiday, men det var ju ett engelskt namn. Hur skulle det uttalas i Sverige? I min ålder var det mycket som var laddat. Och man ville absolut inte skämma ut sig. Det var lika med uteslutning, paria för evigt . Så jag var i vånda. Som tur var stod en annan grabb i kvarteret före mig i kön. Och han skulle ha just en sådan glass.

”Vad får det lov att vara?”

”En hålidaj”, svarade grabben på bredaste skånska och pekade mot glassen på skylten.

Beställningen effektuerades utan problem. Glassen räcktes över och det togs betalt. Så var det min tur. Vi hade läst engelska i några år i skolan och det här uttalet föreföll mig tveksamt. Dessutom var min mamma engelsklärare på gymnasiet. Uttal var viktiga saker. Jag greps av panik.

Butiksinnehavaren väntade spänt på min beställning. Bakom mig hade det börjat fyllas på med kunder. Kön växte för varje sekund. Jag tvekade.

”Nå, vad ska du ha?”

”En . håll i dej”, sa jag så lågt jag kunde.

”Va? Högre om jag får be.”

”Håll i dej. Glassen alltså.”

Då brast det. Butiken exploderade i ett unisont gapskratt som nådde ända ut på trottoaren. Min förödmjukelse var total. Jag hade försökt mig på ett engelskt uttal istället för att anamma det folkliga förskånskade uttalet.

Butiksinnehavaren fiskade spjuveraktigt upp glassen ur frysdisken, slog ihop klackarna och räckte över den med ett snett leende.

”Håll i den. innan den smälter”, och så viftade han med ögonbrynen. Kön fnittrade förtjust. Jag höll på att sjunka genom golvet, räckte över en krona och försvann fortare än kvickt.

Min kärlek till glasspinnen har alltid varit passionerad men komplicerad. En affär fylld av korta njutningar och plötsliga bakslag. 88-an var länge favoriten. Men så för tio år sedan drabbades jag av en akut åkomma. En pressad arbetsvecka, en misstänkt prostatainfektion och en doktor som mot mot bättre vetande skrev ut en bredspektral antibiotikakur fick magen att bryta samman. Över en natt satte min mage stopp. Sorgen drabbade mig med full kraft. Att aldrig mera få köpa en glasspinne! Tanken var svår att uthärda.

Åren har gått. Och jag har fått avstå från glasspinnar. Hitta ett liv utan glass. Modus vivendi. Det har inte varit lätt. Det har varit som att sitta i fängelse. Med en livstidsdom på halsen.

Så för drygt en månad sedan hände något. Jag skäms när jag tänker på det. Skulle allra helst velat ange orsaken som: Det hände när jag skulle reparera fläktremmen till traktorn.

Men sanningen är mindre ärorik. Vänster hands långfingersena gick av då jag skulle ta av mig en stödstrumpa. Vad skulle jag göra? Fingertoppen pekade nedåt. Diagnosen löd: droppfinger. Jag ringde sjukvårdsupplysningen. Kunde jag staga upp fingret med något? Lägga förband och spjäla fingret? Varför inte med .en glasspinne?

Så nu sitter jag åter med en glasspinne i handen.

Mvh

J Sigurd

 

Jan Sigurd på webben

Rekommenderas