GlassAkademin.se – Recept, Ställen & Maskiner

GLASSPINNEN

PEDERSEN av Tony Samatas

Först ut med Glasspinnen är författaren Tony Samatas med glassminnet ”Pedersen”. Tony driver även kommunikationsbyrån Metaform med bravur, kompetens och talang.

Jag har fått den stora äran att vara först ut i GlassAkademins litterära stafett: Glasspinnen. Tanken är att skriva om ett glassminne. Vilket som helst, har jag förstått. Det första, allra första glassminnet. Det bästa. Eller sämsta. Det ska visst inte spela någon som helst roll. Och sedan överräcka den imaginära pinnen till någon annan. Till en början stod jag handfallen. Glassminne? Har jag sådana? Vad menar de? Jag bläddrade bakåt i hjärnan, på jakt efter ett försvunnet glassminne och han kom till mig omedelbart. Pedersen.

Mitt glassminne är som man säger … bittersweet. Det smakar av pistage. Choklad. Lite mint. Och mycket skam. Det är ett minne som påminner mig om människors oförutsägbarhet, hur fort vi dömer andra och hur ofta vi har fel. När jag gick i mellanstadiet på Kroksbäcksskolan i Malmö så flyttade en gammal man i den tomma lägenheten på markplan i min trappuppgång. Han var från Danmark. Det berättade min mormor för mig men själv hade jag inte sett till honom. Tydligen var han folkskygg. Eller som mormor uttryckte det: ”Han kämpade med demoner”. Jag förstod aldrig vad hon menade. Däremot tyckte jag faktiskt att han själv liknade en demon, den gången jag såg honom för första gången, ståendes på balkongen iförd inget annat än nerpissade långkalsonger, ett fläckigt nätlinne och med håret på ända. Trots att han höll i balkongräcket så att knogarna vitnade så svajade han rejält och vi fick anstränga oss för att pricka honom med våra lerklumpar. Men vi gjorde ett bra jobb, tyckte vi och sprang skrattande därifrån när han till slut verkade ha fått nog och retirerat in bakom stängd balkongdörr.

En dag senare stod jag framför fyllesvinets ytterdörr. Det fanns ingen anledning att streta emot för min mormor höll mig i ett järngrepp. Jag skulle be om ursäkt. Min uppförande var oförlåtligt. Åtminstone enligt mormor. Just då tyckte jag mest att det var onödigt. Gubben var ju ett nerpissat fyllesvin, vad spelade det för roll om jag bad om ursäkt eller inte. Men så fick det bli. Och det är här, just i denna stund som ett ögonblick går från att vara ett av miljoner som man glömmer omedelbart till ett som etsar sig fast för alltid. Fyllesvinet, eller som han egentligen hette, Pedersen … Svend Pedersen, blev inte ilsken. Han började inte skrika och gorma eller hytta med nävarna. Istället, medan jag stammade fram min halvt seriösa ursäkt, slamrade han med tallrikar och skedar i kökslådorna och stack in huvudet i frysen. När jag var klar stod han framför mig. Ett leende spelade i hans ansikte och i händerna höll han ett paket glass. Mormor flög upp ur stolen och hjälpte till med tallrikarna. Med darrande händer lyckades Pedersen öppna glasspaketet och nästan högtidligt lade upp något på min tallrik; små bitar av pistageglass, överdragen med mörk mintchoklad.

”Nå, så skal vi ikke skaendes om noget pjat! Jeg heder Pedersen og jeg kommer fra Jylland.

Hva heder I så”?

Det var första gången jag pratade med Pedersen. Fyllesvinet. Cykelmagaren som kom från Jylland men som flyttat in i min trappuppgång. Som jag pepprade med lerkakor. Han kom att bli en av mina allra bästa vänner när jag växte upp. Han lärde mig mycket: hur man lagar en punktering, byter slang i ett däck på några minuter. Men han lärde mig också att aldrig döma en människa på förhand, att kärlek och vänskap finns där vi minst anar det. Och att pistageglass, överdragen med mörk mintchoklad är det absolut godaste som finns.

Rekommenderas