Glasshistoria a la Daniella Ibis
Daniella Ibis har ett mångårigt förflutet som säljare, ledare, huvudjägare, entreprenör och författare till boken ”Bara Bella Inga Konstigheter”!
Ninininu-‐ninininu-‐tiru-‐tiru-‐tiru (föreställ er denna text med Hemglass-‐musiken).
Jag har ett mycket speciellt förhållande till glass. Jag älskar glass.
På riktigt alltså.
Älskar det så mycket att jag inte kan sluta äta förrän det är helt slut (och det gäller dessvärre inte bara glass, men denna krönikan ska ju handla om glass, såatteeeee…). I alla fall, jag hade många favoriter som barn: Lakritspuck, Igloo, 88:an, Päronsplitt, Hallonsplitt, mfl.
Smuggler, alltså glassbåten, och GB Sandwich, vet jag inte om det var favoriter, men min pappa köpte alltid hem just dom glassarna, och favorit eller inte, så åt jag (eftersom jag…? Just det, älskar glass. Ni är ju med!).
Men superfavoriten som barn var ändå Piggelin.
Kiosken låg ett stenkast från mitt hem, och jag kommer ihåg hur jag och mina kusiner sprang dit flera gånger om dagen för att handla. Det var vi som såg till att den kiosken gick runt!
Nu föreställer ni er säkert springande sommarklädda och glada barn med skrubbsår på knäna. Det enda som stämmer är att vi sprang, var glada och klädda, men inte med sommarkläder, utan rejäla vinterkläder. Och med massor med skrubbsår på knäna. En gång när vi hade varit och handlat, ville jag testa om tungan verkligen fastnade på lyktstolpen om man först slickade på Piggelinen och sen satte dit tungan.
Jag var ca 6-‐7 år.
Tungan fastnade. Big time. Det blödde och gjorde jätteont när jag försökte komma loss. Jag sa väl att det var vinter?
Don´t try this at home, kids.
Här gör vi en liten konstpaus för den som eventuellt känner för att gapflabba.
Ett annat minne av Piggelin är när jag var gravid med mina älskade tvillingtjejer Elena & Micaela, numera 17 år och nästan lika glasstokiga som jag.
Jag hetsåt Piggelin under min graviditet. Snusklubbor och klementiner också för den delen. Två bebisar i magen krävde ju såklart dubbelt så många glassar. Och snusklubbor. Och klementiner. Och en massa annat.
32 kilo plus under graviditeten om någon undrade.
Jag har så många minnen av glass där jag är både proppmätt och håller på att frysa ihjäl, men jag slutar ändå inte äta förrän glassen är slut. Och då menar jag inte bara från min skål, ibland rensar jag även mina vänners skålar (och då ska man känna till att jag emellanåt lider av bacillskräck).
Inklusive eventuella glassförpackningar som ligger i frysen rensas också ut (ja, förpackningar i pluralis – man köper liksom inte bara ett paket glass!).
Glass har även gjort så att jag somnat ifrån mitt sällskap. Jag har alltså ätit så mycket att jag helt enkelt däckat av chocken jag utsatt min kropp för.
Ja, ni hör. Jag och glass är inte alltid en perfekt kombo även om vi älskar varandra djupt. ..och jag äter naturligtvis glass under tiden som jag skriver detta, och eftersom jag inte vill vara oförskämd och somna ifrån er med, så avslutar jag här.
Men innan jag gör det vill jag bjuda på lite historia:
Ordet glass måste ju – som alla andra ord! – härstamma från det grekiska språket. Glass heter ”pagotó” – ”págos” betyder ”is”, och is är ju lika med kallt, alltså glass!
Taraaaa!
There you go 😀
Rekommenderas
-
GLASS – En kärlekshistoria av Marie Hagbergjuni 10th, 2018
-
Glassnost av Jan Sigurdmars 10th, 2015
-
OM GLASS av Anna-Lena Brundinmars 6th, 2015
-
Glassminnen av Babben Larssonfebruari 27th, 2015
-
Christoffer Olssons Glasspinneseptember 18th, 2014
