GlassAkademin.se – Recept, Ställen & Maskiner

GLASSPINNEN

Micael Dahlen

Micael Dahlen är författare, föredetta (eller åtminstone tjänstledig) professor och jordbo. Han har tidigare skrivit sex böcker, däribland de bästsäljande fackböckerna Nextopia och Monster och nyligen kom Micaels första roman Livet på Mars ”en äventyrsroman om att känna sig som ett ufo, och att inse att man faktiskt är ett”.

mini_swirlGlass är för många förknippat med barndomen har jag fått höra. Kanske är det därför jag är så barnslig – för att jag äter glass så ofta, jag älskar verkligen att äta glass. Eller så är det tvärtom så att jag älskar glass på grund av att jag är så barnslig. Det där med orsak och verkan är alltid lite klurigt att hålla isär, har jag glassätit mig till barndom eller har jag barnsligat mig till att bli en glassätare av rang?

Det enda sättet att ta reda på hur det förhåller sig är väl egentligen att testa i tur och ordning och se vilket som kommer först, hönan eller ägget, barndomen eller glassen? Men i mitt fall är det är ju bevisligen försent. Då är det toppen att ha barn, vad har man dem till om inte att experimentera? Jag har dessutom två, vilket passar perfekt. Jag skulle kunna observera glasskonsumtionen för det ena barnet över tiden och se om den minskar i takt med barnsligheten samtidigt som jag tvingar på det andra barnet stadigt ökande mängder glass och se om det blir mer barnsligt med tiden. Toppen, om det inte vore för att deras mamma tycker att det är en ypperligt dålig idé. Och om det inte vore för det faktum att inget av barnen är barnsligt förtjust i glass.

Jag har frågat dem varför. Båda svarade att de inte vill behöva äta på toaletten. Varför skulle ni äta på toaletten frågade jag och fick till svar ”det fick ju du göra”. Då trillade poletten ner. GB Sandwich med lussebullesmak. Jag frågade faktiskt produktchefen varför de slutade med den glassen när jag höll en föreläsning för GB:s glassteam förra året, den frågan har gnagt i mig ända sedan jag gav upp hoppet om att hitta det frysta guldet i frysdiskarna igen. ”De gick inte hem” fick jag veta, ”vi fick mängder med returer som vi inte visste vad vi skulle göra med”. Åh, vad jag önskade att de hade skickat dem till mig istället. Varje fredag brukade jag länsa min lokala mataffär på alla GB Sandwichar med lussebullesmak de hade i frysdisken. Planen var att äta en om dagen (okej, kanske två om dagen under helgen) den kommande veckan. Men redan innan jag öppnat dörren hemma hade jag vanligen redan hunnit äta tre. Och på den vägen fortsatte det. Efter att frun och barnen stått en stund och storögt sett mig äta ett gäng glassar till medan jag försökte laga middagen med den lediga handen sa hon till mig att gå in på toaletten (här känner jag ett behov att påpeka att det faktiskt är ett badrum där det förvisso finns en toalettstol, men det finns också en dusch, ett badkar, en bastu och till och med stolar där man kan sätta sig bekvämt och glassa, man behöver inte sitta bokstavligt på toaletten) om jag ska fortsätta sådär, ”du har dåligt inflytande på barnen”. Ungefär samma händelseförlopp utspelade sig de flesta fredagar tills sandwichguldet slutade fyllas på i frysdiskarna.

Kanske är det i själva verket så glass förknippas med barndomen för mig: glass är mina barns minnen av hur jag oavbrutet äter glass på toaletten. Det enda sättet att radera de minnena gissar jag är att ersätta dem med nya. Så snälla GB, kan ni inte börja göra Sandwichar med lussebullesmak igen? Om inte för min, så för mina barns skull? Jag lovar att inte äta dem på toaletten den här gången, jag kan sitta vid köksbordet och äta högst en om dagen (okej, kanske två om dagen under helgen).

Dahlen_Link Dahlen_Livet-på-Mars_small Dahlen_DN

Rekommenderas

Kommentera

You must be logged in to post a comment.